Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
97

Belgien 2911 1834 och vidare enligt ett franskt cirkulär 84 1841, hvaremot annorledes i ett franskt dekret 2310 1811) äfvenledes fritagit sig från utlevererandet af egna undersåtar.

Hvad beträffar den historiska uppkomsten af nyare tiders utleverering, hafva staterna först i särskilda fall medgifvit sådan utlevering, ehuru endast under förbehåll om en motsvarande återtjenst under liknande förhållanden (hos oss KB till landshöfdingarne 1612 1687). Men härtill slöto sig mot utgången af det förra och i början af detta sekel alltmera traktater, hvari staterna på förhand bestämde, i hvilka fall och under hvilka vilkor de ömsesidigt skulle vara förbundne att bifalla hvarandras begäran om utleverering af förbrytare. Och tillsist hafva åtskilliga stater i särskilda lagar fastställt de normer, som skulle tjena till vägledning vid ingåendet af dylika traktater (England, Nordamerikas Förenade Stater, Nederländerna och Belgien; justitieministerns cirkulär 1841 i Frankrike), hvarförutom i de flesta civiliserade stater gäller, att dessa slags traktater först erhålla rättskraft genom deras antagande af landets lagstiftande församling.

Hvad Sverige angår, inflöto bestämmelser om utleverering af vanliga förbrytare i den från dess sida med Danmark slutna Kielerfreden 1809, och derefter hafva, företrädesvis från och med 1840-talet, för Sveriges och Norges del ingåtts traktater i ämnet med flertalet af de civiliserade staterna. För närvarande gälla i sådant hänseende traktaterna med Nordamerikas Förenade Stater 1860, med Portugal 1864, med Italien 1866 jemte tillägg 1878, med Österrike 1868, med Frankrike 1869, med Belgien 1870 jemte tillägg 1877, med England 1873, med Tyskland 1878, med Nederländerna 1879, med Luxemburg 1884 och med Spanien 1885. Hvad förhållandet mellan Sverige och Norge angår, hafva i de båda länderna utfärdats lagar i ämnet, för Norge 119 1818 och för Sverige 16 1819. Med Ryssland, i förhållande hvartill öfriga europeiska stater i allmänhet ej vilja åtaga sig någon förpligtelse till utleverering, ega vi likväl en sådan. Ingången först 1828, har den derefter senast 1860 förnyats. Men den aftalade utlevereringen hvilar här å en annan grund.

18