Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
162

beträffar våldtägt och enlevering, sågs deri från början närmast ett angrepp å familjeäran. Och på grund deraf var det utan betydelse, om enlevering skett med qvinnans samtycke eller icke, hvaremot såväl till enlevering som våldtägt hörde, att qvinnan ej förut förverkat sin ära och allmänt läte bruka sig till skörlefnad. I hustruns person var det nemligen den äkta mannens rätt, som förfördelades, och i den ogifta qvinnans person åter hennes anförvandters. Ännu i tiden efter LL:ne bragtes det för våldtägt stadgade straffet endast i tillämpning för det fall, att den qvinna, som varit föremål derför, varit en ärbar qvinna (Abrahamsson p. 698). För annan händelse ådömdes ett arbiträrt straff. Äfven sedan man vid dessa s. k. qvinnofridsbrott hufvudsakligen såg till det öfvervåld, hvarigenom de enligt regel bragtes till utförande, verkade likväl den ursprungliga uppfattningen, enligt hvilken den äkta mannens och qvinnans anförvandters rätt närmast tänktes kränkta genom förbrytelserna, derhän, att till dem äfven komme att föras sådana gerningar, som skett med qvinnans begifvande. På detta sätt finnes i 1734 års lag under kapitlet om qvinnofrid straffbestämmelser utsatta ej allenast för våldtägt och bortförande af qvinna mot hennes vilja, utan äfven för bortförande i allmänhet af hustru från man samt af dotter från fader och moder eller från dem, som voro i deras ställe.

I de antika rättssystemen voro ej heller ingrepp i en persons frihet allmänneligen belagda med straff. För vissa svårare fall var så visserligen förhållandet, såsom vid en persons försättande i slafveri, vid bortröfvande af slaf eller barn äfvensom vid våldtägt och enleverering. Men enligt regel medförde ett obehörigt tvång endast civilrättsliga följder. Rättshandling, som tillkommit under tvång, blef ogiltig, och på grund af tvånget kunde skadeståndstalan föras. I den romerska rätten utbildades dock efterhand den grundsats, att allt obehörigt våld vore straffbart, och härå gafs uttrycklig bekräftelse i den justinianska rätten (hoc jure utimur, ut quidquid omnino per vim fiat, aut in vis publicæ aut in vis privatæ crimen incidat). Hvarje