Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/373

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
365

åter, tydligen efter föredöme af den romerska rätten, böter till viss procent af det tillgripna. Detta sätt att gå till väga bibehöll sig till och med i viss måtto ännu i 1734 års lag (MB 45,2). Men vanligast var att vid såväl det ena som det andra af ifrågavarande brott låta förbrytaren stå tjufsrätt. Detta är äfven förhållandet i 1734 års lag (MB 44,1 och 45,1). Först med 1864 års strafflag gjordes slut härpå. Med densamma bortföll äfven det särskilda ansvar, som i fall af embetsmans försnillning varit stadgadt för rymning med de tillgripna medlen (1734 lag MB 45,2), och infördes nu bestående strafflindring för den försnillare, som genast ersätter det förskingrade eller ställer säkerhet derför (i K. Utsl. 291 1879 ansedt tilllämpligt, då balansen väl ej betäckts å af den öfverordnade myndigheten förelagd dag men före rättegångens anställande).

Äfven öfriga speciella embetsbrott i 1864 års strafflag hafva sina historiska föregåenden. Lagrummen rörande orättfärdighet af dem, som bestrida en åklagares eller domares embete, och det skärpta ansvaret för den domare, som uppsåtligen fäller oskyldig till straff (Str. L. 25,1—3), hafva för den svenska rättens del ytterst sin uppkomst i rättsböckernas stadganden rörande falsk anklagelse (ÖGL EB 28, MELL EB 36, ChLL EB 38). Och i tiden efter landslagarne samt i 1734 års lag gåfvos i öfverensstämmelse härmed straffbestämmelser såväl för ett dolöst utöfvande af exekutionsembetet (Rätteg. Proc. 1615, Stadg. ang. exek. 1669, Res. på Ad. Besv. 1675, Res. på Allm. Besv. 1680, 1734 lag RB 29,3) och af domareembetet (Rätteg. Ord. 1614, Res. på Ad. Besv. 1672, KB 512 1693, 1734 lag RB 1,12 och UB 9,5) som äfven särskildt för ett missbruk af nämnda embeten andra till skada å lif eller ära (1720 års Reg. Form, 1734 lag MB 60,1 och RB 1,12). Innehållet i lagrummet rörande prest, som olagligen viger (Str. L. 254,) är närmast hemtadt från 1734 års lag (GB 2,12 och 7,2), hvilken, hvad angår vigsel trots förekommande äktenskapsjäf, åter stöder sig på 1686 års kyrkolag (15,3). Lössläppande af fånge, som man har under inseende, har af gammalt varit en särskild förbrytelse. Rättsutvecklingen har här