Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


78

den äldre germanska rätten i viss mening säga detta om godtgörelse af skada, nemligen så till vida, som hvarje straff företrädesvis tjenade målseganden till godtgörelse. Och detta framträder ej blott i fråga om bötesstraffen utan äfven i åtskilliga af de gamla ärestraffen: afbön, äreförklaring och återkallelse af tillvitelse. I vissa fall lände underlåtenhet att erbjuda böter också till gerningens eller straffets försvårande (vådaverk blef viljaverk; urbota straff trädde i stället för bötesstraffet). Och hvad beträffar afvändande af fara, kan man för den äldre svenska rätten se ett erkännande af dess förmåga att lända till befrielse från straff i uraktlåtenheten att med ansvar belägga sådana handlingar, som stannade vid försök eller hot. I modern rätt tjena förenämnda omständigheter i vissa fall till strafffrihet eller i allt fall till strafflindning (sålunda hos oss till strafflindring återkallelse af falsk utsaga enligt 13,3, samt till strafffrihet gifte med enleverad qvinna enligt 15,19, förstörande af falska stämplar eller märken enligt 12,7, af falska stampar och dylika verktyg enligt 12,18, af gift enligt 14,18, allt Str.L.; jfr ibid. 8,10; 10,16; 14,2 och 23 samt 19,9). Handlingar af ifrågavarande art hafva dock sin hufvudsakliga betydelse så till vida, som de bana väg till ingående af en förlikning, hvarigenom frågan om straff förfaller. Särskildt gäller detta godtgörelse af skada.

Förlikning.Hvad angår förlikning, har utvecklingen gått i den rigtningen att, från det att förlikning tänktes kunna bringa slut på hvarje kriminell sak, förlikning numera enligt regel är kraftlös i brottmål. Detta är nemligen fallet, så snart allmänt intresse påfordrar bestraffande. Och detta får väl numera antagas vara det regelmässiga, motsatsen åter undantag.

Förenämnda utveckling kan iakttagas redan i de äldsta rättsböckerna, för vår del i våra landskaps-, stads- och landslagar. Den visar sig företrädesvis i stadganden beträffande urbotamål och sådana brott, hvilka föranledde böter jemväl till det allmänna. Bestämmelser af denna art voro straff för den, som släppte tjuf före lagföring, förbud mot förlikning om konungs eller härads andelar i böter eller i hemlighet, affordrande