manskap, och som under torra somrar föga skyddas af strömmen, och som dessutom beherrskas af flere närbelägna backar. Om denna plats icke kunnat före kanoners bruk försvaras, huru skulle den väl uthärda ett sådant vapen? Carl XI lät derföre 1675 förstöra dessa förskansningar, då likväl en liten del deraf bibehölls, hvilken, försedd med besättning från Halmstad, hindrade snapphanarna 1676 ifrån att öfver Lagan längre intränga i Halland. Nu äro några gräsbeväxta jord-, sten- och grushögar svaga lemningar efter dessa förskansningar.
Vägen går öfver denna holme. Man rullar på tvenne fasta gråstenshvalf öfver strömmens södra gren deremot på ett öfver dess norra. Dessa gråstenshvalf äro i halfrunda bågar spända mellan klipporna. Huru gerna dröjer man icke vid denna brobyggnad för att betrakta, huru de fradgande vattenmassorna nedstörta öfver den ojemna klippbottnen och hastigt försvinna i den närbelägna hafsviken? De höga, blomstrande åbräddarne med några stormkrökta löfträd, qvarnen å den ena och den lilla staden å den andra sidan samt ruinen deremellan bilda i förening en behaglig tafla. De vidsträckta slätter, som å ömse sidor omgifva denna i sig vackra belägenhet, bidrogo i någon mån till att öka det intryck, vi här erforo.
Våra betraktelser öfver ställets märkvärdighet och njutningen af dess åskådning skingrades af en företeelse, som ehuru icke ovanlig föreföll oss besynnerlig. Man vittjade nemligen tvenne laxgårdar, som bestodo af spjälverk fastsatte i bergsskrefvor der strömmen var ganska strid. En ung man mer än halfnaken nedhoppade i laxgården, der vattnet steg honom långt öfver medjan. Han sökte nu med fötterna indrifva den snabba fisken i någon af laxgårdens trånga vinklar, då han med otrolig
