264
vilja för ombytes skull inhemta de idéer, som i afseende härpå sysselsatte mig under den korta väntningsstunden.
Vi ha nyligen nämnt, att tvenne särskilda altartaflor blifvit efter reformationen uppsatte i Skara domkyrka, och att båda blifvit, ehuru den ena var en konglig, den andra en enskild gåfva, borttagne, förmodligen emedan man önskat mera passande altarprydnader. Skulle man nu åter vilja, sedan en stor altartafla blifvit för få årtionden sedan utbytt mot ett enkelt altarbord med kors, uppresa en ansenlig altarbyggnad; så visar ju detta ett vacklande i begrepp och önskningar, som icke allenast bör tillskrifvas presterskapets ovisshet om hvad, som fordras för helgedomars inredande, utan äfven arkitekternes villrådighet i afseende på denna vigtiga del af kyrkobyggnadskonsten. Den der inhemtat någon kunskap om hithörande frågor, känner jemväl, att mången ansett ett dylikt arbete vara vida lättare än det verkligen är. Kastom derföre en historisk blick på dessa förhållanden, hvilka torde derigenom vinna någon belysning.
Det är allmänt bekant, att Greker och Romare, liksom många andra forntidens folkslag, icke allenast uppförde altaren och tempel åt sina förmenta gudar, utan åt utmärkta menniskor. Denna plägsed gick vid christendomens början derhän, att aflidne Kejsare i Rom blefvo, äfven sådane, som varit i hög grad grymme och lastbare, förklarade för gudar och vid egna helgedomar dyrkade af särskilda prester. Ja, qvinnor erhöllo lika gudabetygelser. Livias bild uppställdes i Augusti tempel och den gudstjenst, som tillegnades henne, förrättades af Vestalerna. Åt Drusilla byggdes ett tempel, och de stoder, som uppsattes åt henne, tillbådos af båda könen, och hennes dyrkan infördes, såsom Diodorus berättar, i alla städer.
