346
rakbetäckt ingång och deröfver ett litet rundt fönster, vid hvarje sida härom tvenne stora fönster med halfrunda betäckningar. Skeppets norra sida är alldeles lika med undantag, att här icke finnes någon ingång. För att ge denna anordning någon harmoni, har tornet och utsprånget äfven fått ett litet rundt fönster. Denna fönsterinrättning väcker icke obehagligt intryck; men enhvar torde utan svårighet inse, att densamma tillkommit för att liksom på ett boningshus få en liten ljusöppning öfver sidoingången. En dylik anordning, som å våra nyare kyrkor är ganska vanlig, gör sidoingångarna låga och oansenliga. Besinnom, att medeltidens byggmästare icke gingo så tillväga. Öfver hufvudingången sattes stora fönster, emedan mellanskeppets höjd gaf dertill godt utrymme. När sidoingångarne voro anbragte å korgaflarna, gaf tvärskeppets höjd äfven godt tillfälle att öfver desse öppna stora fönster. Men det är väl till märkandes, att då sidoingångarne anbragtes å långhusets omgifningsmurar, fingo de inga ljusöppningar öfver sig, hvarför de också hade mera utrymme och kunde få mera ansenlighet. Härvarande tornbetäckning liknar de många jag sett å nybyggda kyrkor. På en takbrytning åt alla sidor följer en fyrkantig uppsats med fyra ljusöppningar och häröfver en låg betäckning, hvars lopp uppbär ett enkelt kors. Ett kyrkotorn blef under rundbågsåldern betäckt på följande sätt. Hvarje sida fick en gafvel, i midten hvaraf en åttkantig spira anbragtes. Under spetsbågsåldern deremot användes å ett sådant tvenne eller fyra aftrappade gaflar med enkel eller korsande betäckning utan spira. Härvid behöfves väl knappast erinras, att desse betäckningssätt icke vanligtvis användes å större kathedraler, utan å mindre kyrkobyggnader. Emellertid lärer den, der tagit
