jemförelse, jag vill icke säga med medeltidens, men icke ens med nutidens bättre helgedomar.
Vi skulle tro, att, då man icke allvarligen begrundat de gamles heliga byggnadssätt, man gjorde åtminstone väl, om man följde de nyares berömda arbeten. Om inkast kunna i vissa fall göras mot de stora katholska kyrkobyggnadernas ändamålsenlighet för den protestantiska gudstjensten, och om man icke utan skäl önskar helgedomar, hvarest altartjensten kunde bättre åskådas och predikan bättre höras, än medeltidens kathedraler medgifva; så måste dock erkännas, att man ännu icke förmått i öfverensstämmelse med det moderna byggnadssättets anordningar uppföra sådana helgedomar. Hvar framstår nemligen någon nyare kyrkobyggnad, hvilken till sitt yttre är så storartad, till sitt inre så andaktsväckande som de kathedraler, hvilka blifvit i rundbågs- eller spetsbågsåldern uppförde, i hvilka man nemligen icke igenfinner en grundidé, som främmande för den nya byggnadsarten tillhör den gamla? Att uppföra en protestantisk kyrka, som skall inrymma en stor menighet, är visserligen ett svårlöst problem. I en sådan byggnad skall altaret icke allenast stå i en herrlig, upplyftande belysning, utan om möjligt sång och läsning höras derifrån. Predikstolen skall vara så placerad, att den icke allenast har ett vördnadsbjudande utseende, utan att församlingen jemväl kan derifrån tydligen höra talaren. Orgeln skall ha en sådan plats, att densamma får all erforderlig styrka för sångens ledning, men ingalunda kommer att utgöra en hufvudsaklig kyrkoprydnad. Om dessa fordringar jemföras med nutidens kyrkobyggnadssätt, torde enhvar lätteligen inse, att de hittills blifvit ouppfyllde. Mången har det förvända begrepp, att en orgel utgör en
