embrasurer, portarne starkare omgifningsmurar med bestyckning. Man ser således här en nyare, en försvarbarare anordning. Under fästningen ligga några mindre betydliga byggnader, förmodligen de, som varit Landshöfdingens residens. Den lilla staden med sin anspråkslösa kyrka sträcker sig långsefter elfvens norra sida och de omgifvande bergen äro nu alldeles kala. Hela taflan väcker en dyster sinnesstämning. Konung Carl XII ansåg denna fästning vara onyttig, hvarföre kanonerne blefvo derifrån bortförde; men den blef ickedessmindre med en betydlig kostnad vidmakthållen och återbestyckad. Den utdömdes omsider mot slutet af förra århundradet; men kallas märkvärdigt nog i Tunelds Geografi öfver Sverge ännu 1788 en välbelägen och förträfflig fästning.
Nu finnes här endast en ruin, hvars stora omkrets och mäktige murar vittna om de betydliga arbeten, som under tidernas lopp blifvit härpå nedlagda. Ja, de ådagalägga, att de bålverk, som icke kunnat genom beskjutningar och stormningar intagas, omsider falla för nationernas stigande upplysning. Man torde snart inse, att det icke numera är furstarnes förskansningar, utan folkens vilja, belåtenhet och samdrägt, som skydda stad och land mot inkräktningslystnaden.
Det visar sig klarligen, att fästningens grundidé ursprungligen varit och efter alla förändringar förblifvit en fyrkant med hörntorn och mellanliggande hufvudlinier. Man uppkommer från vestra sidan, som i synnerhet är i anseende till sina höga murverk vördnadsbjudande, på en borggård, som är ganska rymlig och å östra, norra och södra sidorna lägre än de omgifvande klipporna. Vid uppgången ha funnits sju portar öfver hvarandra. Af dessa är den yttre, hvars hvalf qvarstod för några år
