den erfarenhet, som tycktes ha kostat Laura så mycket. Fru Edmonstone var desto mer orolig, som hon bittert beklagade, att hon gentemot Laura icke hade varit tillräckligt på sin vakt, och kanske hon omedvetet kände, att ifall Guy verkligen hyste några djupare känslor för Amy, skulle det inte skada, att denna var litet mer tillbakadragen.
Men att tala med den oskyldiga flickan var så motbjudande för henne, att hon väl knappt hade kommit sig för därmed, om ej Amy i detsamma hade knackat på hennes dörr.
»Barn lilla, hvarför är du så sent uppe?»
»Vi ha suttit inne hos Eveleen, vet mamma, och hört henne berätta om London, och sedan talade vi om hvad vi skulle företa oss i morgon; det var för att fråga, hvad mamma tycker, som jag kom hit nu. Som mamma vet, har Guy lofvat att komma och höra på, hur skolbarnen sjunga öfver, och vi tänkte, att, ifall du inte hade något emot det, skulle vi ta ponnyvagnen och åsnan och på förmiddagen följas åt till prästgården, äta lunch och sedan få Mary med oss till toppen af stora åsen, där vi aldrig ha varit. Guy har både länge och väl velat, att vi skulle gå dit någon gång och se på utsikten, och han påstår, att vägen är så pass bra, att Charles mycket väl kan åka ända upp.
Amy blef förvånad öfver moderns tveksamma uppsyn. Det var precis som de brukade göra, så det var icke just lätt att hitta på något att anmärka; men alltsammans hängde på Guy, och denna färd kunde leda till många andra i samma väg.
»Är det något annat mamma vill, att vi skola göra? Vi äro inte alls ifriga på det.»
»Nej, barnet mitt», sade fru Edmonstone, »jag ser intet skäl emot det. Men» — hon kände sig till mods,
