»Det hela krymper alltså ihop», sade Charles slutligen, »till det faktum, att Guy har begärt att få sina egna penningar, och då han i dess ställe får ett bref med orättvisa beskyllningar, har han kallat Philip en beställsam snobb. Jag skulle råda dig att icke ge honom rätt.»
Philip svarade endast med en förnäm tystnad; och efter ännu några häftiga utrop af herr Edmonstone, fortfor Charles:
»Detta är alltså den stora slutsumman.»
»Nej», sade Philip, »jag har bevis på att han har spelat.»
»Hvad för bevis?»
»Jag har visat det för din far, och han har ansett det tillfyllestgörande.»
»Är det inte bevis nog, att han har förlorat all hederskänsla, när han uttrycker sig så om oss, och det till Philips egen syster?» väsnades herr Edmonstone. »Hvad kan du mer begära?»
»Det där lilla uttrycket om kapten Morville kan knappast i mina ögon gälla som bevis nog, att en person är i stånd till alla laster», sade Charles, som för nöjet att reta sin kusin försummade att lägga märke till, att han skadade sin väns sak genom att påminna om den del af hans förseelse, hvilken fadern kände djupast. Herr Edmonstone blef ond på honom för att han icke brydde sig om förolämpningen mot sin egen far, och Charles, som visserligen i mycket hade gått framåt men ännu någon gång återföll i sitt gamla själfsvåld och sin vanvördnad mot fadern, svarade häftigt, att ingen kunde undra på, om Guy blefve förtörnad öfver sådana misstankar; han skulle ha varit af trä, om han inte blifvit ond.
