tingen bedöfvad af opium eller hade sådana plågor, att man inte kunde tala med honom. Hans mor var helt upptagen af honom och hade hvarken tid eller tankar för något annat, knappast för att höra något om Guy; Amy var också för det mesta inne hos brodern, ty han hade henne så gärna där, och hon kunde inte hjälpa, att hon helst drog sig undan Philip.
Laura var icke fullt så oumbärlig i sjukrummet som de andra två, så att det vanligen föll på hennes lott att vara värdinna för far och kusin samt doktor Mayerne, hvilken under Charles' sjukdom vistades nästan mera vid Hollywell än hemma.
Då Amy icke var närvarande, brukade Philip ofta underhålla dem med beskrifningar på hur storartadt och vackert Redclyffe var, om den präktiga skogen, som bara behöfde gallras, hur talrika de underhafvande voro och hur stort Morvillarnes inflytande kunde bli, om de blott behärskade sig själfva.
Herr Edmonstone njöt af att höra detta och tänka på hur oegennyttigt det var att afskeda en sådan friare som ägaren till allt detta; och Laura tänkte ibland, att Philip skulle ha passat utmärkt i en sådan ställning — fast det var nästan ändå mera värdt att vara den han var, oberoende af allt yttre.
»Jaha, min gosse», mumlade doktorn för sig själf en dag, då Philip och hans farbror lämnat rummet efter ett dylikt föredrag, »jag kan höra, att du inte har glömt, hvem som är närmaste arftagaren.»
Philip och Laura hade ovanligt godt tillfälle att träffas under denna tid. Charles' skarpa ögon funnos icke ständigt till hands, och ofta voro äfven de andra upptagna af honom, så att dessa båda fingo många små stunder att samspråka. Sista dagen hade emellertid Philip föresatt sig att försöka få en längre stund
