Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/391

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
387
TRETTIONDE KAPITLET.

»Inberäknadt naturbeskrifningarna i hans romaner», sade Amy, »där det finns både inre och yttre skönhet.»

»Allra mest inre», sade Guy.

»Delvis har du nog rätt sade Philip, som icke ville göra sig skyldig till advokatyr, »men du får förlåta mig, att jag tycker det är en bra långsökt förklaring på hvarför man icke gör Childe Harold till en vägledare i Italien som annat folk.»

Amabel fann detta så retsamt och envist, att hon höll på att förlora tålamodet, men Guy bara skrattade och sade:

»Ja, det är det verkligen, ty saken var, att vi aldrig kommo att tänka på det.»

Det fanns tillfällen, då, som Philip en gång sagt, ingenting förargade honom så mycket som godt lynne; och det är möjligt, att han omedvetet kände sig harmsen öfver att icke som förr irritera Guy genom sin närvaro och sina ord, så att han kunnat se, att han hade rätt i sitt omdöme om honom.

Hvad de båda andra än företogo sig retade honom, i all synnerhet att de voro så hemmastadda med hvarandra och att Guy tycktes höra mera hemma vid Hollywell än han själf. Han satt där med en bok i handen och iakttog dem, då Guy bad att få Lauras bref och Amy kom och tittade på hans ofullbordade svar, skrattade åt det och gaf honom sina uppdrag och hälsningar, medan hon stod bakom honom med handen på ryggstödet till stolen och Guy leende såg på hennes glada ansikte samt svarade henne i samma ton.

»Folk, som inte se djupare än till ytan, skulle säga: Så bra de passa ihop!» tänkte Philip; »och de äro nog också lyckliga, de stackarne, om det bara varade.»