»Den gamle sir Guy! Hvad kan han vilja pappa?»
»Vet du inte», sade Philip, »att farbror är utsedd till förmyndare åt gossen, gamle sir Guys sonson?»
»Jaså? Nej, det har jag inte hört.»
»Jo», fortfor Philip, »när sir Guy så ifrigt bad min far åtaga sig förmynderskapet, sade han tvärt nej, såvida han icke skulle få dela ansvaret med farbror. Och när nu min far är död, är farbror ensam om det, då sir Guy dör. Jag undrar just, om inte något har händt vid Redclyffe; detta är bestämdt inte sir Guys stil.»
»Du får väl styra din nyfikenhet», sade Charles, ifall du icke vill göra dig besvär med att gå ut och leta reda på pappa; han är ute på ägorna och fyller med stort nit inspektorens plats.»
»Du må tro, Philip», sade Laura, »att du gjort mera godt än du vet af genom att öfvertyga pappa om Jenkins’ oärlighet. Frånsedt det goda i att icke längre bli bestulen, har han ett oändligt nöje af att själf se till arbetet.»
Philip smålog och kom närmare bordet, där hon satt.
»Känner du igen det här stället?» sade hon och såg upp på honom.
»Stylehurst — ja verkligen! Hvar har du fått skissen från?»
»Ur mammas album; din syster lär ha ritat den.»
»Det blir ganska likt, men kyrktornet har du gjort alltför smalt, och det där trädet — kan du inte ändra det? Det är en ask.»
»Är det? Jag har tagit det för en alm.»
»Och bestämdt borde träden i förgrunden vara grönare, så att de framträdde mera. Det där är så
