likt toppen af South Moor, om den bara såge litet mer aflägsen ut.»
Hon började genast med ändringarna, medan Philip stod och såg på med en skugga af vemod öfver sina drag.
Plötsligt hördes en röst utanför dörren:
»Laura! Är du där? Öppna, så skall du få se på något.»
Philip öppnade, och in kom en hög kamelia; den bärandes leende ansikte och glänsande ljusa lockar tittade fram bakom de mörkgröna bladen.
»Tack. Å, var det du, Philip? Nej, du får inte ta den; jag vill själf visa Charlie min blomma.»
»Du gör ett fasligt väsen af den där enda blomman», sade Charles.
»Se bara, så mycket knoppar!» Hon satte krukan bredvid hans soffa. »Och se riktigt på blomman — så regelbunden och så rent hvit! Jag är inte litet stolt öfver den, ty det är den allra första, och vi få ingen mer på ett par veckor; den skall också till trädgårdsutställningen. Trädgårdsmästaren ville knappt låta mig bära den hit in, fast jag själf har skött den hela tiden.»
»Se så, Amy», sade Philip, då alla beundrat blomman, »nu måste du låta mig lyfta upp den åt dig; den är alldeles för tung för dig!»
»Akta dig bara», ropade hon — men det var för sent; den enda hvita blomman stötte mot kanten af Charles’ lilla bord och knäcktes tvärt af.
»Å Amy, så ledsamt! Förlåt mig! Hur gick det egentligen till?»
»Det gör ingenting», sade hon; »den håller sig länge i vatten.»
