Den här sidan har korrekturlästs
Nu från sin hamn, sitt lugna herdatjäll,
Till nya verldar oss han väg bereder;
Och morgonrodnan hvilar på hans qväll,
I skaldens hembygd går ej solen neder.
Kom! Låt oss lägga örat till hans dörr,
Ännu en sång att ge oss är han tvungen:
Blott han, som sjöng den gamle knekten förr,
Blott han kan sjunga nu den gamle kungen.[1]
- ↑ Franzéns svar på detta poem läses i sjette bandet af hans samlade skaldestycken, sid. 294.
