Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
267
STRÖDDA DIKTER. II.
PÅ HAFVET.




Mig hafvet är kärt,
Dess böljande kullar att älska jag lärt.
Mig gläder i ensliga natten
Se himmel och vatten.

Hvad rymd för min syn!
Ett stjernhvalf i djupet, ett stjernhvalf i skyn!
Hur godt, att naturljud få höra,
Dem menskor ej störa!

Hvart klagande ord,
Som hafvet hörs gråtande hviska åt jord,
Hvar suck, som ur djupet hörs svalla,
Nu hör jag dem alla.

O jord, huru kär
För hafvet, din sörjande moder, du är!
Kring dig, som dock henne förskjuter,
Hon armarna sluter.

Hon klappar på land
Med vågorna ständigt, — hon suckar mot strand.
Du glänser i nyfödda vårar;
Hon badar i tårar.