64
honom sin uppmärksamhet. Rättvisligen måste det erkännas att detta icke ofta är fallet, i regeln är Strindberg från detta håll endast föremål för en ignorerande tystnad.[1]
Denna förnäma hållning är så mycket förklarligare, som vederbörande sedan flera år tillbaka disponera över en kraft, som med en sällsam, man vore frestad säga patologiskt uppdriven entusiasm för geschäftet, fortsätter den Levertinska litteraturkritikens traditioner — i dess allra grövsta och simplaste form. Denna sänkning av kritikens allmänna nivå är helt naturlig, eftersom docenten Böök fullkomligt saknar sin föregångares litterära talang, och av Levertins skriftställarkynne endast ärft den ymniga svadan och den stilistiskt-logiska korruptionen. Men i dessa hänseenden uppenbarar sig hos båda kritikerna en kongenialitet, som tyder på en djupare själsfrändskap än den, som har sin rot i herr Bööks egenskap av halvjude. När denna docent i litteraturhistoria talar om »oegennyttiga orsaker», där en skolpojke skulle ha förstånd att skriva oegennyttiga motiv, eller när han för att för-
- ↑ Sedan ovanstående skrevs har herr Hallström genom sin riksbekanta artikel »Monumentet» dokumenterat sig som en fullt värdig lärare till hr Böök, och om icke alla tecken bedraga ha vi snart att motse liknande bidrag från annat representativt håll.
