68
den förut lämnade utredningen, och överhuvudtaget torde det icke vara lönt att spilla ord på uttalanden, som mera göra intryck av att härröra från ett hysteriskt fruntimmer än från den klarsynte och orädde man, som Mauritz Hellberg annars visat sig vara.
Det är emellertid för den, som ej betraktar den mänskliga dumheten med en Flaubert’s psykologiska samlarintresse, en motbjudande uppgift att syssla med de aktstycken, som i denna strid publicerats emot Strindberg, enkannerligen de Böökska. Men då man betänker, att docenten Böök för det första är ordinarie litteraturkritiker i en stor huvudstadstidning med spridning över hela vårt land, och för det andra, att han av herrar Heidenstam och Hallström kreerats till förtroendeman för nittiotalets litterära fackförening, så är man gärna böjd för att tillmäta hans uppträdande en betydelse, som det i och för sig alldeles icke skulle förtjäna.
Den Böökska taktiken i kampen emot Strindberg är för övrigt i princip densamma som Levertins, blott med den skillnaden, att hr Böök resolut kastat över bord alla de lovordens parfymer och essenser, varmed Levertin brukade göra sin smutskastning salongsmässig. Taktiken blir alltså den rena förnekelsens, men denna genomföres med en bravur och en heroism, som ofta överskrider
