åtminstone nämnts, om ock blott som en ringa och förfelad föregångare till Karolinerna.
Att en skribent med sådana antecedentia skulle kunna prestera lysande ting under den egendomliga situation, som de Strindbergska artiklarne brakt till stånd, kunde ju väntas på förhand, men hr Böök har denna gång verkligen överträffat sig själv. Följande utdrag ur hans artikel i Svenska Dagbladet må att börja med tjäna som prov:
Men märk nu: i dessa (Strindbergs) artiklar finnes rasande utfall mot allt och alla, mot Viktor Rydbergs osedlighet, mot Levertin och Fröding, mot Ellen Key och Geijerstam och Heidenstam, men det finnes icke ett ord mot några av dem, som handgripligen och bröstgänges angripit Strindberg. Hans offer äro antingen de döda och de försvarslösa, eller också sådana personer, om vilka han på goda grunder kan anta, att de aldrig skola vilja besvara smutskastningen med att dra blankt. Geijerstam teg, Ellen Key teg, och Heidenstam tiger. För dem, som kännbart gått honom in på livet, ådagalägger Strindberg däremot en finkänslig respekt. I detta stora och rika hjärta förorsaka missunnsamheten och avundsjukan de dödligaste krampryckningar, men den krigiska instinkten att slå igen, när man får hugg, har den store kristlige stridsmannen segerrikt övervunnit. Så länge Levertin levde, bar han de grymma oförrätterna i tysthet, men den döde var ännu icke under jord, förrän han stod vid hans lik och ljög. Han har kallat Levertin för det orientaliska lodjuret; hans egen heraldiska sinnebild är schakalen.
