känd metod, det har jag händelsevis svart på vitt på!
Men det skulle ändå ha sitt psykologiska intresse att veta i vad mån hr Bööks kommittenter äro hågade att nu underskriva hans ord eller om de icke förstå, att även de komprometteras av ett uttalande sådant som detta:
Det är som sagt en vidunderlig dossier, men förråder den andra egenskaper än dem, som mycket hyggligt folk gå omkring och beundra i många av Strindbergs s. k. klassiska skapelser? Är icke »Det nya riket» lika lögnaktig och orättvis, äro icke de personliga smädelserna lika nedriga, och visa de icke samma skandalskribentens enastående talang att ärekränka utan att råka juridiskt fast? Är skildringen av nittiotalets litteraturpolitik mera fantastisk än t. ex. skildringen från riksdagen i »Röda rummet» med den hederliga bondens schavottering? Helt säkert icke. Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting? Är icke denne vidunderlige mångläsare en av de okunnigaste skribenter som funnits, därför att han i sitt högmod och sin hafsighet aldrig gått till grunden med något? Har han överhuvud någonsin nalkats ett problem med så mycket intellektuell besinning, med så mycket upphöjdhet över låga affekter och lidelser, som ett verkligt tankearbete kräver?
Rodins »Tänkaren» framställer en man, som tänker med armmusklerna och knogarna; den skulptör, som ville skapa en staty över tänkaren Strindberg, rousseaunen,
