signaturen Don Quijote — anställer en spirutuell drift med Hans Larssons lärjungar och beundrare bland den sydsvenska ungdomen. Å andra sidan har Mauritz Hellberg, vars åttiotalsradikalism hittills endast varit föremål för Svenska Dagbladets överlägsnaste ironi, numera tack vare sitt inlägg i Strindbergsfejden plötsligt blivit en litterär kraft, som herr Böök uppmuntrar med de mest komplimenterande tillrop!
Det är denna beräknande hållningslöshet, som gör den Böökska litteraturkritiken till den obetingat vidrigaste företeelsen på den litterära arenan i Sverge. När herr Böök träder fram och bryter staven över Vilhelm Ekelunds »Antikt ideal» för att kort därpå höja Hallströms »Skepnader och tankar» till skyarna som ett kulturellt sekularverk, då kan man ej antaga, att dessa domar fällas i god tro; herr Böök är faktiskt icke så enfaldig, att han icke åtminstone till en god del förstår, hur vilseledande hans utlåtanden om dessa verk äro. Och vilka friheter herr Böök tillåter sig när det gäller att i konkreta detaljer avvika från sanningen, därom må följande exempel ge läsaren en föreställning.
I en artikel av den 25 juli 1910, vari herr Böök söker vederlägga undertecknads framställning av Levertins förhållande till Ola Hanssons diktning, finner man följande uttalande:
