vecklad, besvärlig och ansvarsfull sak», förklarar hr Böök, och som målsman för denna ansvarsfulla sak träder han nu i breschen gent emot den esteticerande Landquist och den politiserande Hedén, som båda beskyllas för att ha åsidosatt moralens enklaste fordringar.
Inför detta skådespel kunde man lätt nog frestas att verkligen kvalificera herr Böök som han förtjänar, därest man icke plötsligt erinrade sig skaldens ord:
täckes tala om en sådan.
*
Om man i den nu pågående Strindbergsdebatten
gör sig till målsman för sådana åsikter,
som förfäktats i det föregående, kan man vara
fullt säker på att genast höra förebråelser som
dessa: aha, ni försvarar »Svarta fanor»! Har ni
då ingen moral?
Jag skulle vilja besvara detta spörsmål med en motfråga: högt ärade herre, har moralisk indignation varit drivfjädern vid det systematiska mullvadsarbete, varmed man i snart femton år sökt undergräva Strindbergs ställning som diktare? Var det i ädel harm över »Svarta fanor» som Levertin stämplade »Dödsdansen» som »en plump, långsam och tråkig träskodans»?
