80
Till denna fråga, som ej behöver besvaras, skall jag blott foga ett par enkla ord.
Det finns i vårt land många förträffliga människor, som beundra Strindbergs genialitet, men som känna sig upprörda i sitt innersta över åtskilliga av de tendenser och åsikter, som Strindberg förfäktat i sina arbeten från de senare åren. Den, som skriver dessa rader, står med hänsyn till världsåskådning och i många andra stycken på en helt annan ståndpunkt än den store diktaren, men det är mig omöjligt att instämma med dem, som betrakta hans författarskaps senaste fas med ringaktning eller indignation. Under sitt oroliga sanningssökande har Strindberg stundom företagit sig vad han kallar att experimentera med ståndpunkter, och när han funnit en intagen ståndpunkt ohållbar eller ofruktbar, har han utan vidare lämnat den, och så tillvida företer hans andliga utveckling en helt annan anblick än sådana ståndaktiga mäns, som sätta en ära i att icke ha ändrat en åsikt på tjugofem år. Men Strindberg har dock, vare sig det gällt person eller sak, aldrig gett uttryck åt annat än vad som varit hans innersta övertygelse, och den som tror, att Strindberg någonsin stämplat en man som skurk utan att i sitt hjärta vara övertygad om hans skurkaktighet, han är en mycket dålig psykolog. Strindberg kan ha misstagit sig,
