Den här sidan har korrekturlästs
108
de fega vapenbröderna
Och stridskläder dit där den gamle låg,
Samt blickade på Wiglaf. Utmattad satt
Fotkämpen nära sin herres axlar,
Sökte väcka honom med vatten; men intet hjälpte honom.
2855 Ej kunde han på jorden, så väl han än ville det,
Kvarhålla livet hos spjutfursten,
Kunde ej ändra herrens vilja.
Guds makt ville i gärningar råda
Över varje människa, såsom han ännu gör.
2860 Då var lätt att få av den unge mannen
Vredgat tilltal till den vars mod hade sviktat.
Weohstans son Wiglaf talade
Med sorgset sinne — såg på okära —:
»Det kan väl säga den som vill tala sant,
2865 »Att den furste, som gav eder dessa skatter
»Och stridsrustningar, i vilka I här stån,
»När på ölbänken konungen ofta
»Gav sina hirdmän, som sutto i salen,
»Hjälm och brynja, de yppersta han kunde
2870 »Någonstädes finna, fjärran eller nära,
»Att han alldeles onyttigt bortkastat
»Krigskläderna, då striden nådde honom.
»Ej hade folkkonungen skäl att yvas
»Över sina vapenbröder; dock unnade honom Gud,
2875 »Segrarnas herre, att han ensam hämnades
»Sig själv med svärdseggen, då hjältekraft krävdes.
»Jag kunde giva honom blott föga
»Livsskydd i striden, men sökte likväl
»Över min förmåga hjälpa min frände.
2880 »Sedan jag med svärdet slagit dödsfienden,
»Blev han allt mattare; elden svallade
»Svagare ur bröstet. För få försvarare
»Trängdes kring fursten, då tid var att strida.
»Nu skall er ätt gå miste om skatters mottagande
Samt blickade på Wiglaf. Utmattad satt
Fotkämpen nära sin herres axlar,
Sökte väcka honom med vatten; men intet hjälpte honom.
2855 Ej kunde han på jorden, så väl han än ville det,
Kvarhålla livet hos spjutfursten,
Kunde ej ändra herrens vilja.
Guds makt ville i gärningar råda
Över varje människa, såsom han ännu gör.
2860 Då var lätt att få av den unge mannen
Vredgat tilltal till den vars mod hade sviktat.
Weohstans son Wiglaf talade
Med sorgset sinne — såg på okära —:
»Det kan väl säga den som vill tala sant,
2865 »Att den furste, som gav eder dessa skatter
»Och stridsrustningar, i vilka I här stån,
»När på ölbänken konungen ofta
»Gav sina hirdmän, som sutto i salen,
»Hjälm och brynja, de yppersta han kunde
2870 »Någonstädes finna, fjärran eller nära,
»Att han alldeles onyttigt bortkastat
»Krigskläderna, då striden nådde honom.
»Ej hade folkkonungen skäl att yvas
»Över sina vapenbröder; dock unnade honom Gud,
2875 »Segrarnas herre, att han ensam hämnades
»Sig själv med svärdseggen, då hjältekraft krävdes.
»Jag kunde giva honom blott föga
»Livsskydd i striden, men sökte likväl
»Över min förmåga hjälpa min frände.
2880 »Sedan jag med svärdet slagit dödsfienden,
»Blev han allt mattare; elden svallade
»Svagare ur bröstet. För få försvarare
»Trängdes kring fursten, då tid var att strida.
»Nu skall er ätt gå miste om skatters mottagande
