Den här sidan har korrekturlästs
111
forna strider omtalas.
2950 »Med sina stamfränder att söka en fast plats:
»Fursten Ongentheow begav sig längre uppåt.
»Han hade sport Hygelacs härtåg,
»Den stoltes stridskonst, litade ej på motstånd,
»Att han skulle kunna värja och försvara
2955 »Mot de sjöfarande männen sin skatt,
»Barn och maka, utan den gamle flydde därifrån
»Tillbaka under jordvallen. Då bjöds förföljelse
»Under Hygelacs fälttecken efter sveamännen.
»Hän över skyddsfältet[1] gingo då Hreðlingarne
2960 »Och trängde fram till inhägnaden.
»Där vart Ongentheow, den grånade kämpen,
»Av svärdens eggar tvingad att bida,
»Så att folkkonungen måste ge vika för
»Eofors ensamma kraft. Vilt slog
2965 »Honom med vapnet Wonredingen Wulf,
»Så att av hugget blodet sprang i strömmar
»Fram under håret. Rädd blev dock icke
»Den gamle Scilfingen, utan vedergällde straxt
»Med värre växling detta dråpslag,
2970 »När folkkonungen vände sig ditåt.
»Ej kunde Wonreds raske son giva
»Den gamle något mothugg, ty denne skar
»Dessförinnan sönder hjälmen på hans huvud,
»Så att han måste blodbestänkt böja sig,
2975 »Föll till marken: ännu var han ej dödskorad,
»Utan hämtade sig, fastän träffad av sår.
»Då lät Hygelacs hårde hirdman,[2]
»När hans broder fallit, den breda klingan,
»Jättars gamla svärd krossa jättars hjälm
2980 »Över sköldmuren. Då sjönk konungen,
»Folkets herde, träffad till döds.
»Då var det många, som förbundo hans[3] broder,
»Fursten Ongentheow begav sig längre uppåt.
»Han hade sport Hygelacs härtåg,
»Den stoltes stridskonst, litade ej på motstånd,
»Att han skulle kunna värja och försvara
2955 »Mot de sjöfarande männen sin skatt,
»Barn och maka, utan den gamle flydde därifrån
»Tillbaka under jordvallen. Då bjöds förföljelse
»Under Hygelacs fälttecken efter sveamännen.
»Hän över skyddsfältet[1] gingo då Hreðlingarne
2960 »Och trängde fram till inhägnaden.
»Där vart Ongentheow, den grånade kämpen,
»Av svärdens eggar tvingad att bida,
»Så att folkkonungen måste ge vika för
»Eofors ensamma kraft. Vilt slog
2965 »Honom med vapnet Wonredingen Wulf,
»Så att av hugget blodet sprang i strömmar
»Fram under håret. Rädd blev dock icke
»Den gamle Scilfingen, utan vedergällde straxt
»Med värre växling detta dråpslag,
2970 »När folkkonungen vände sig ditåt.
»Ej kunde Wonreds raske son giva
»Den gamle något mothugg, ty denne skar
»Dessförinnan sönder hjälmen på hans huvud,
»Så att han måste blodbestänkt böja sig,
2975 »Föll till marken: ännu var han ej dödskorad,
»Utan hämtade sig, fastän träffad av sår.
»Då lät Hygelacs hårde hirdman,[2]
»När hans broder fallit, den breda klingan,
»Jättars gamla svärd krossa jättars hjälm
2980 »Över sköldmuren. Då sjönk konungen,
»Folkets herde, träffad till döds.
»Då var det många, som förbundo hans[3] broder,
