Den här sidan har korrekturlästs
113
vänta götarne.
»Med sitt eget liv. Dem skall branden förtära,
3015 »Elden omsvepa, ej någon jarl bära
»Ett smycke till minne, ej någon skön kvinna
»Bära kring halsen en ringprydnad,
»Utan skall med sorgsen håg, berövad guldet,
»Ofta, ej en gång, trampa främmande land,
3020 »Nu då härföraren nedlagt sitt leende,
»Glam och gamman. Därför skall månget
»Spjut varda morgonkallt, skall bliva fattat
»Och lyft i handen; ej harpans klang
»Väcka kämparne, utan den svarta korpen,
3025 »Lysten efter de stupade, tala mycket,
»Säga örnen huru gott det var vid måltiden,
»Då han jämte vargen roffade de fallne.»
Sådana dystra ord talade
Den käcke mannen: ej ljög han mycket
3030 I fråga om ord och öden. — Hela skaran reste sig.
Sorgsna gingo de med strömmande tårar
Till foten av Örnudden att skåda undret.
De funno då på sanden utsträckt livlös
På sin vilobädd den som i flydda tider
3035 Givit dem ringar. Då hade sista dagen
Kommit för den gode, och stridskonungen,
Väder-götarnes furste, dött en underbar död.
Dessförinnan sågo de där på fältet
En sällsammare varelse, den lede ormen
3040 Ligga mitt emot: den lågande draken,
Vild och hemsk, var förbränd av glöden.
Han var femtio fot i längd
Uppå sitt läger. Han hade haft sin fröjd
Nattetid i luften och sedan farit ned
3045 Att söka sin håla: nu var han dödens
Och njöt ej mer av jordhålorna.
Bredvid honom stodo bägare och skålar,
Där lågo fat och dyrbara svärd,
Uppfrätta av rost, som i jordens famn
3015 »Elden omsvepa, ej någon jarl bära
»Ett smycke till minne, ej någon skön kvinna
»Bära kring halsen en ringprydnad,
»Utan skall med sorgsen håg, berövad guldet,
»Ofta, ej en gång, trampa främmande land,
3020 »Nu då härföraren nedlagt sitt leende,
»Glam och gamman. Därför skall månget
»Spjut varda morgonkallt, skall bliva fattat
»Och lyft i handen; ej harpans klang
»Väcka kämparne, utan den svarta korpen,
3025 »Lysten efter de stupade, tala mycket,
»Säga örnen huru gott det var vid måltiden,
»Då han jämte vargen roffade de fallne.»
Sådana dystra ord talade
Den käcke mannen: ej ljög han mycket
3030 I fråga om ord och öden. — Hela skaran reste sig.
Sorgsna gingo de med strömmande tårar
Till foten av Örnudden att skåda undret.
De funno då på sanden utsträckt livlös
På sin vilobädd den som i flydda tider
3035 Givit dem ringar. Då hade sista dagen
Kommit för den gode, och stridskonungen,
Väder-götarnes furste, dött en underbar död.
Dessförinnan sågo de där på fältet
En sällsammare varelse, den lede ormen
3040 Ligga mitt emot: den lågande draken,
Vild och hemsk, var förbränd av glöden.
Han var femtio fot i längd
Uppå sitt läger. Han hade haft sin fröjd
Nattetid i luften och sedan farit ned
3045 Att söka sin håla: nu var han dödens
Och njöt ej mer av jordhålorna.
Bredvid honom stodo bägare och skålar,
Där lågo fat och dyrbara svärd,
Uppfrätta av rost, som i jordens famn
Beowulf8
