Den här sidan har korrekturlästs
117
och gravhög uppföras.
Den frejdade fursten, sin käre herre.
Sedan började krigarne tända på berget
Den största av båleldar. Upp ur branden steg
3145 Vedens svarta rök, susande låga,
Omgiven av verop — vindens brus lade sig —,
Till dess hon hade brutit benhuset,[1]
Hett i sitt inre. Dystra i hågen,
Klagade de sin sorg, sin herres död.
3150 Och även makan med bundna lockar
Knöt, bruten av smärta, sorgesång vid sorgesång.
— — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — —[2]
3155 — — — Himlen svalde röken.
Sedan uppförde väder-götarne på klipputsprånget
En gravkulle, som var hög och bred,
Vida synlig för sjöfarande,
3160 Samt upptimrade på tio dagar
Den stridsdjärves vård, omgåvo med en mur
Brändernas lämningar, såsom de högvise
Männen kunde finna det värdigast.
I högen lade de ringar och smycken,
3165 Alla de prydnader, som de stridslystne
Männen förut hade tagit av skatten;
Lämnade jarlaskatterna i jordens sköte,
Guldet i gruset, där det ännu lever,
Så gagnlöst för människorna som det förut varit.
3170 Sedan redo de stridsdjärve,
Inalles tolv ädlingar kring högen,
Ville klaga sin sorg över konungen
Och i högstämda ord tala om mannen.
De prisade högt hans jarlaväsen
3175 Och hans manliga dåd, såsom det höves,
Sedan började krigarne tända på berget
Den största av båleldar. Upp ur branden steg
3145 Vedens svarta rök, susande låga,
Omgiven av verop — vindens brus lade sig —,
Till dess hon hade brutit benhuset,[1]
Hett i sitt inre. Dystra i hågen,
Klagade de sin sorg, sin herres död.
3150 Och även makan med bundna lockar
Knöt, bruten av smärta, sorgesång vid sorgesång.
— — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — —[2]
3155 — — — Himlen svalde röken.
Sedan uppförde väder-götarne på klipputsprånget
En gravkulle, som var hög och bred,
Vida synlig för sjöfarande,
3160 Samt upptimrade på tio dagar
Den stridsdjärves vård, omgåvo med en mur
Brändernas lämningar, såsom de högvise
Männen kunde finna det värdigast.
I högen lade de ringar och smycken,
3165 Alla de prydnader, som de stridslystne
Männen förut hade tagit av skatten;
Lämnade jarlaskatterna i jordens sköte,
Guldet i gruset, där det ännu lever,
Så gagnlöst för människorna som det förut varit.
3170 Sedan redo de stridsdjärve,
Inalles tolv ädlingar kring högen,
Ville klaga sin sorg över konungen
Och i högstämda ord tala om mannen.
De prisade högt hans jarlaväsen
3175 Och hans manliga dåd, såsom det höves,
