Hoppa till innehållet

Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25
götarne till mötes.
295 »Eder farkost, det nytjärade
»Skeppet vid stranden, tills den svängda plankan
»Skall bära tillbaka över havets strömmar
»Till väder-götarnes kust den dyre man,
»Den stridsfrämjare, som det förunnas
300 »Att oskadd genomgå denna stridsstorm.»
De gåvo sig åstad. Stilla bidade farkosten,
Fast vid ankaret; det rymliga skeppet
Var bundet med linan. Över kindskyddarne
Skeno vildsvinsbilder, glänsande, guldbeslagna,
305 Härdade i eld, vakade över
De stridslystnes liv.[1] I sluten trupp skyndade
Kämparna mot dalen, tills de kunde se
Den vältimrade salen, ståtlig och guldglänsande.
Bland jordbebyggarne var detta det mest frejdade
310 Hus under himlen, och där bodde den mäktige;
Dess glans lyste över många land.
Då visade dem den stridsdjärve de modiges
Glänsande gård, på det att de måtte
Kunna gå ditåt; sedan vände
315 Krigaren sin häst och talade så:
»Tid är att jag far. Den allsmäktige fadern
»Uti sin nåd hålle eder oskadde
»I edra företag! Jag vill till sjön
»Att hålla vakt mot fienders skara.»

320 Över skimrande stenar förde vägen kämparne
Fram i sluten trupp. Stridsbrynjan sken,
Hård och flätad; de blanka järnringarna
Sjöngo i rustningarna, då männen kommo gående
I sina skräckinjagande dräkter fram till salen.
325 De sjötrötte satte sina sida sköldar,
De mycket hårda, mot husets vägg

  1. Se vignetten i bokens början.