Den här sidan har korrekturlästs
48
EN SKALD SKILDRAR
1040 Då Healfdenes son ville öva svärdslek:
Aldrig vilade i härens spets
Den vittfrejdades tapperhet, då kämparne föllo.
Och då lämnade Ingvinernas[1] skyddsherre
Båda delarna, hästar och vapen,
1045 I Beowulfs våld, med sin välönskan därtill.
Så värdigt vedergällde den frejdade fursten,
Hjältarnes skattvårdare, stridsstormarna
Med hästar och skatter, att det aldrig kan klandras
Av den man, som rätt vill säga sanning.
Aldrig vilade i härens spets
Den vittfrejdades tapperhet, då kämparne föllo.
Och då lämnade Ingvinernas[1] skyddsherre
Båda delarna, hästar och vapen,
1045 I Beowulfs våld, med sin välönskan därtill.
Så värdigt vedergällde den frejdade fursten,
Hjältarnes skattvårdare, stridsstormarna
Med hästar och skatter, att det aldrig kan klandras
Av den man, som rätt vill säga sanning.
1050 Dessutom gav jarlarnes drott
Åt var och en av dem på mjödbänken,
Som med Beowulf tillryggalagt vägen över havet,
Ett dyrbart arvsvärd och bjöd att gälda
Med guld den man, som Grendel nyss
1055 Ondskefullt dödat, som han velat göra med flere,
Om ej den vise Gud och hjältens mod avvärjt
Från dem detta öde: skaparen rådde
Över alla människor, såsom han ännu gör.
Därför är förstånd och sinnets förtänksamhet
1060 Överallt det bästa; mycket ljuvt och lett
Måste den röna, som lever länge
Här uti världen strävsamma dagar. —
Där var sång och musik på en gång därinne
Om Healfdenes häranförare;
1065 Harpan anslogs, ofta klingade sången,
Då Hroðgars skald väckte fröjd i salen
Längs mjödbänken, då han talade
Om Finns söner, när olyckan drabbade dem.[2]
»Healfdenes hjälte, Scyldingen Hnäf
Åt var och en av dem på mjödbänken,
Som med Beowulf tillryggalagt vägen över havet,
Ett dyrbart arvsvärd och bjöd att gälda
Med guld den man, som Grendel nyss
1055 Ondskefullt dödat, som han velat göra med flere,
Om ej den vise Gud och hjältens mod avvärjt
Från dem detta öde: skaparen rådde
Över alla människor, såsom han ännu gör.
Därför är förstånd och sinnets förtänksamhet
1060 Överallt det bästa; mycket ljuvt och lett
Måste den röna, som lever länge
Här uti världen strävsamma dagar. —
Där var sång och musik på en gång därinne
Om Healfdenes häranförare;
1065 Harpan anslogs, ofta klingade sången,
Då Hroðgars skald väckte fröjd i salen
Längs mjödbänken, då han talade
Om Finns söner, när olyckan drabbade dem.[2]
»Healfdenes hjälte, Scyldingen Hnäf
