Hoppa till innehållet

Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
52
drottningen talar
»Konungen bland sin hird, och drottningen rövades.
»Scyldingarnes skyttar förde till skeppen
1155 »Landskonungens hela bohag,
»De smycken och juveler, som de kunde finna
»I Finns hem. På havets stråt
»Förde de sedan den ädla kvinnan
» Till danernas folk.» Så slutade kvädet,
1160 Sjunget till harpan. Sedan höjde sig jublet
Högljutt från bänkarna: svenner ihällde
Vin ur konstrika kärl. Då kom Wealhtheow gående fram
Under ett gyllene pannband dit där de båda gode,
Farbror och brorson,[1] suto. Då rådde ännu fred
1165 Och tro emellan dem. Där satt ock talaren Unferð
Vid Scyldingafurstens fötter: alla tilltrodde hans sinne
Att äga stort mod, fastän han ej varit ärlig mot sina fränder
I svärdseggarnas lekar. Då sade Scyldingarnes drottning:
»Tag denna bägare, min herre och konung,
1170 »Du skatt-utdelare, hell vare dig,
»Männens guldvän, och tala till götarne
»Hulda ord: så skall mannen göra!
»Var blid mot götarne och tänk på gåvor;
»Nära och fjärran har du nu fred.
1175 »Man har sagt mig, att du ville hålla
»Hjälten som en son. Den strålande ringsalen
»Hjort är rensad: giv, medan du kan,
»Många belöningar och lämna dina söner
»Folk och rike, då du skall bort att skåda
1180 »Skaparens skickelse. Jag känner min

  1. ↑ Konung Hroðgar och Hroðdulf (Rolf Krake).