Den här sidan har korrekturlästs
67
beowulf simmar upp.
Den frejdade fursten; många anade,
Att havsvarginnan hade dödat honom.
1600 Så kom nionde timmen;[1] de käcka Scyldingarne
Övergåvo udden; männens guldvän[2]
Gav sig hem därifrån . Hugsjuka sutto
Främlingarne där och stirrade på vattnet.
De önskade, men hoppades ej, att de skulle få se
1605 Sin vän och furste. — Då började det i striden
Utgjutna blodet, som stelnat i tappar,
Upplösa slagsvärdet: det var ett under,
Att det helt och hållet smälte likt is,
Då frostens band och vågens bojor
1610 Lösas av fadern, som har makt över
Tider och tillfällen: han är sann Gud.
Ej tog i den bostaden väder-götarnes furste
Flere skatter, fastän han såg där många,
Än Grendels huvud och tillika fästet,
1615 Det guldskimrande: svärdet hade förut smält,
Den sirade klingan förbrunnit; så hett var blodet,
Så giftig den främmande gasten, som dött därinne.
Snart kom simmande han som förut i striden
Upplevat fiendernas fall, och dök upp genom vattnet.
1620 Då hade vågsvallet, den vida boplatsen
Fullkomligt renats, när den främmande gasten
Slöt sina livsdagar och denna förgängliga tillvaro.
Sjömännens värn kom sedan i land,
Simmande med stadigt mod, gladde sig åt sjöbytet,
1625 Den väldiga börda, som han hade med sig.
Då gick honom till mötes den präktiga kämpaskaran,
Tackade Gud och gladde sig åt fursten,
Att havsvarginnan hade dödat honom.
1600 Så kom nionde timmen;[1] de käcka Scyldingarne
Övergåvo udden; männens guldvän[2]
Gav sig hem därifrån . Hugsjuka sutto
Främlingarne där och stirrade på vattnet.
De önskade, men hoppades ej, att de skulle få se
1605 Sin vän och furste. — Då började det i striden
Utgjutna blodet, som stelnat i tappar,
Upplösa slagsvärdet: det var ett under,
Att det helt och hållet smälte likt is,
Då frostens band och vågens bojor
1610 Lösas av fadern, som har makt över
Tider och tillfällen: han är sann Gud.
Ej tog i den bostaden väder-götarnes furste
Flere skatter, fastän han såg där många,
Än Grendels huvud och tillika fästet,
1615 Det guldskimrande: svärdet hade förut smält,
Den sirade klingan förbrunnit; så hett var blodet,
Så giftig den främmande gasten, som dött därinne.
Snart kom simmande han som förut i striden
Upplevat fiendernas fall, och dök upp genom vattnet.
1620 Då hade vågsvallet, den vida boplatsen
Fullkomligt renats, när den främmande gasten
Slöt sina livsdagar och denna förgängliga tillvaro.
Sjömännens värn kom sedan i land,
Simmande med stadigt mod, gladde sig åt sjöbytet,
1625 Den väldiga börda, som han hade med sig.
Då gick honom till mötes den präktiga kämpaskaran,
Tackade Gud och gladde sig åt fursten,
