Den här sidan har korrekturlästs
73
vilja götarne fara hem.
»Gå nu till din plats, njut av gästabudsglädjen,
»Ärad genom striden! Många skatter
»Skall jag dela med dig, då morgonen kommer.»
1785 Göten blev glad till mods och gick strax fram
Att söka sin plats, som den vise bjöd.
Sedan blevo åter de kraftberömde,
I salen sittande, höviskt undfägnade
Likasom förut. Nattens hölje
1790 Mörknade över kämparne; hela skaran reste sig.
Den gamle grånade Scyldingen ville
Söka bädden. Även lyste det göten,
Den frejdade sköldkämpen, högligen att sova.
Genast fördes den av färden trötte
1795 Främlingen bort av en salstjänare,
Vilken höviskt sörjde för alla
Kämpens behov, som detta dygn
De krigiska sjömännen skulle hava.
Så vilade den hugstore; vitt och guldprytt,
1800 Höjde sig taket: därinne sov gästen,
Tills den svarta korpen, blid i hjärtat,
Bådade himlens fröjd; då kom det strålande ljuset
Glidande efter mörkret. Krigarne skyndade sig,
Ädlingarne voro hågade att fara
1805 Åter till sitt folk; den högsinnade gästen
Ville pröva kölen fjärran därifrån.
Då lät den starke bära fram Hrunting,
Bjöd Ecglafs son taga sitt svärd,
Det kära stålet; tackade honom för lånet,
1810 Sade, att han skattade det som en god stridsvän,
Kraftig i krig, klandrade ej
Svärdets egg: det var en ädel man.
Och när kämparne voro rustade
Och resfärdiga, gick den av danerna ärade
1815 Äntligen till högsätet, där den andre satt,
Den tappre hjälten, och hälsade Hroðgar.
»Ärad genom striden! Många skatter
»Skall jag dela med dig, då morgonen kommer.»
1785 Göten blev glad till mods och gick strax fram
Att söka sin plats, som den vise bjöd.
Sedan blevo åter de kraftberömde,
I salen sittande, höviskt undfägnade
Likasom förut. Nattens hölje
1790 Mörknade över kämparne; hela skaran reste sig.
Den gamle grånade Scyldingen ville
Söka bädden. Även lyste det göten,
Den frejdade sköldkämpen, högligen att sova.
Genast fördes den av färden trötte
1795 Främlingen bort av en salstjänare,
Vilken höviskt sörjde för alla
Kämpens behov, som detta dygn
De krigiska sjömännen skulle hava.
Så vilade den hugstore; vitt och guldprytt,
1800 Höjde sig taket: därinne sov gästen,
Tills den svarta korpen, blid i hjärtat,
Bådade himlens fröjd; då kom det strålande ljuset
Glidande efter mörkret. Krigarne skyndade sig,
Ädlingarne voro hågade att fara
1805 Åter till sitt folk; den högsinnade gästen
Ville pröva kölen fjärran därifrån.
Då lät den starke bära fram Hrunting,
Bjöd Ecglafs son taga sitt svärd,
Det kära stålet; tackade honom för lånet,
1810 Sade, att han skattade det som en god stridsvän,
Kraftig i krig, klandrade ej
Svärdets egg: det var en ädel man.
Och när kämparne voro rustade
Och resfärdiga, gick den av danerna ärade
1815 Äntligen till högsätet, där den andre satt,
Den tappre hjälten, och hälsade Hroðgar.
