Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

98

— Herre Gud, svarade hon blidt på detta barska tilltal, kan jag då förbjuda honom att tala med mig? Att dansa en dans med någon kan väl icke kallas för mycket.

— En dans, säger du? Nej det var två, och han bjöd upp dig till den tredje. Tror du inte jag från spelbordet sett, hur den der glopen gått och tisslat och fjäsat för dig hela aftonen. Än skulle du ha punsch, än bischoff, än var det en schal, än någonting annat som skulle hemtas, och så hviskande och tisslande och tasslande och fjäsande i hvarenda vrå. Jag vet hur slutet blir på så’nt, ja, pina död, vet jag det. Men jag vill inte veta af det mera, hör du. Den der preliminaristen, den der Barth är en stor skälm, tillade han mindre högljudt och kastade en blick omkring sig i det tomma rummet. Jag känner karl’n; om han än inte ännu haft tid att göra sig riktigt känd här i trakten; en skräflare är han, en slagskämpe, en oförskämd, oduglig gynnare, som ingenting har och ingenting vill bli.

— Det är mycket möjligt, sade Fredrika med en allra som sötaste tviflande min omkring munnen. Derpå vände hon sig emot spegeln och började släta ut vecken på sin klädning. Hon drog skärpet bättre till omkring det välformade lifvet och spände ut bröstet.

— Nej, om det varit vår kandidat, det skulle varit någonting helt annat det, sade fogden i betydligt mildare, nästan vemodig ton. Hvar och en som har ögon i hufvudet kan se att han gör dig sin kur, och han har allvar, han! Det är en karl det både med hufvud och hjerta, af honom blir det någonting stort med tiden. Han har gjort mig tjenster, som... ja,