100
fullkomligt lugn. Hädanefter skall jag ej se åt det håll der han finnes. Är du nu nöjd?
— Det var ett godt ord, Rika, ett godt ord! sade fogden högtidligt. Gif mig din hand derpå. Se det kan man kalla förståndigt taladt.
Denna öfverenskommelse var knappt afslutad förrän de blefvo afbrutna i sitt samtal. Ett par väldiga sporrar klingade i förstugan, en barsk stämma ropade på mamsell Lemvig, och den tjocke ryttmästaren stack in hufvudet genom dörren. Ändtligen finner jag er, mamsell Lemvig; jag har sökt er förtvifladt öfver en half timme. Anglaisen är längesedan börjad; får jag den äran?
Ännu en leende blick i spegeln. Jag uppfångade denna blick och hon sväfvade bort. Fadren gick långsamt efter, och jag hörde honom brumma: »En sådan sprätt, en sådan odugling!i
Då jag kom in i salen dansade just preliminaristen förbi mig. Jag hade då tillfälle att närmare betrakta honom. Han syntes ej vara mycket öfver tjugo år, men hade någonting öfvermåttan suffisant i sitt väsen. Hans blomstrande ansigtsfärg hade genom dansen och i följd af den åtsittande svarta sidenhalsduken blifvit starkt blossande. Omkring den stora, fylliga, men välbildade munnen låg ett drag af oförskämdhet och sjelfförtroende. Han hade mycket vackert hår, men han gick ej heller förbi en spegel utan att stanna för att spegla sig. Der var ett komplett exemplar af en landtsprätt. Nu begriper jag hur det kom sig att han öppnade nästan alla danser och afbröt dem efter behag: och när man hörde stoj eller oordning, kunde man vara temligen säker på att han var medelpunkten deri. Med
