Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
101

allt detta kan jag dock ej neka att han är en hurtig, välväxt ung man, ja, i jemförelse med de två figurer som dansa närmast honom, är han verkligen elegant. Den ene, en landtbrukare, arbetar sig redligt i sitt anletes svett igenom alla de långa, ansträngande turerna, och hans dam är ej en af de lättaste. Ett par gånger har han i en besynnerlig distraktion gjort en rörelse som om han ville spotta i händerna när han skall valsa om med henne. Hans sidokamrat, den rike timmermärkaren, är raskare på foten; han dansar med ett slags passion. Det oaktadt är denne kavaljer i misskredit hos damerna i afton, kanske mest på grund af ett par svarta handskar, som färga ifrån sig. På flera än en af de hvita klädningsryggarne står beviset derpå aftryckt, hvilket gifvit länsmannen, som är en munter värd, anledning att säga en qvickhet. »Nu har Stubberuden snart märkt allt timmer som vi ha här i afton», utbrast han, i det han gick utefter raden af de dansande. — »Är du tokig, far», sade värdinnan, »kallar du damerna timmer?» — »Tokig, säger du? Äro de kanske inte fruntimmer, hvasa?» Detta bonmot gör mycken lycka. Men Fredrika sväfvar som en gratie genom dansen vid den pustande ryttmästarens hand. Ändarne af hans långa, röda skärp stå som ett hjul omkring dem.

Då hon efter den ansträngande anglaisen kommit tillbaka till sin plats, bjöd jag henne en stol, som hon emottog med ovanlig vänlighet. Detta gaf mig mod att bedja henne om en cotillon, och till min öfverraskning tackade hon med samma vänlighet. Preliminaristen, hvilken i samma ögonblick kom och bjöd upp, affärdade hon med ett kort och stolt: tack! jag är