Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
105

få reda på släden. Då jag kom tillbaka mötte hon mig på trappan. Påpelsad som hon var kunde hon hvarken se eller röra sig; jag bar derför henne ned i släden, tog plats vid hennes sida och det bar af i ilande fart.

Det var en herrlig morgon. Månen stod ännu blank och skinande i vester; det låga molntäcket från föregående afton hade fördelat sig och sväfvade som lätta snöhvita fläckar öfver den klara mörkblå himmelen. Luften var litet friskare, men ej kall, ja, ej kall nog att afkyla ett sinne sådant som mitt i den stunden. En sådan natt, tänkte jag, en sådan färd sida vid sida med den älskade, är just passande att besegla våra hjertans förbund. Huru vämjelig förekom mig ej nu den qvafva balsalen; jag begrep ej att jag på allvar kunnat tänka att den vore stället för en förklaring.

Hvad jag sade till Fredrika under det vi foro under de hvitpudrade, allvarsamma granarne...? Jag vet det knappt mer; jag vet blott att orden strömmade från hjertat som en länge och våldsamt tillbakahållen ström. Borta var all tafatthet och all rädsla. Fredrika satt tyst, liksom öfverväldigad. Jag förstod denna tystnad, dessa halfhviskade ord, som de tätt omsvepts pelskläderna gjorde ännu otydligare. En gång gjorde hon en rörelse som om hon ville fatta min hand. — O, säg ingenting! bad jag henne, att ni hör mig och ej afbryter mig gör mig redan lycklig. Låt mig tala, låt mig säga er allt hvad jag så länge tvingats att förtiga.

Då jag började nedskrifva denna berättelse, lofvade jag mig sjelf att vara sann. Jag ville ej skona mig, utan återgifva denna bedröfliga historia drag för drag med osminkad noggrannhet. Jag erfor en obarmhertig