Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

106

längtan att för mig frammana denna min själs nattbild och jag har hittills hållit mitt löfte. Men jag kan ej längre dröja vid denna scen och kan ej nedskrifva flera af dessa ord, de första och sista som någonsin kommit öfver mina läppar. Nej, jag vill ej håna dem mera, dessa stackars tillräckligt hånade och föraktade ord; men kunde jag gråta, ville jag utplåna dem med mina brännande, bittraste tårar. Jag älskade henne dock så högt! På mina händer skulle jag ha burit henne genom lifvet!

Det är snart berättadt hvad en någorlunda skarpsynt läsare måhända redan gissat. Då vi höllo utanför farstudörren och jag skulle lyfta henne ur släden, gled hufvudhucklet något åt sidan, och ehuru hon ögonblickligen drog till det igen, kunde jag ej tvifla på hvad jag sett. Det var intet djefvulskt bländverk. Under floret hade jag upptäckt mamsell Borres drag. På den spetsiga näsan och den hånfulla munnen igenkände jag henne genast. Ett ögonblick stod jag förstenad, som om en orm hade stungit mig, men med en våldsam ansträngning återvann jag min sjelfbeherrskning och lät ingenting märka. Jag följde henne in genom dörren, bockade mig och sade: God natt, Fredrika, god natt min balprinsessa! och åtskilliga andra galenskaper som jag nu ej minnes. Men jag hörde ett skärande skratt då jag rusade uppför trappan. Det kom från mig sjelf.

Jag vill ej beskrifva huru jag tillbragte den första timmen på mitt rum. Den som ej upplefvat en sådan timme skall ej kunna fatta det. Nu blef hela det afskyvärda bedrägeriet med ens klart för mig... det var ett aftaldt spel emellan dem... Under det jag var