Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

134

— Tycker ni att han gör rätt i att hålla på dylika horrörer som dessa brokiga halfförstörda kludderier? Hur skall jag kunna förlika det med den smak och det skönhetssinne ni alltid lägger i dagen?

— Du glömmer, Betty, sade Julinka, att fröken Anna blott lefver i forntiden, och att hon afskyr vår moderna tid med allt dess görande och låtande samt följaktligen äfven dess tapeter.

Utan att bry sig om denna anmärkning tillade Anna lugnt:

— Ni missförstår mig, fru Edeltorp, om ni tror att jag ej finner dessa tapetar lika smaklösa som ni sjelf. Men sjelfva smaklösheten ger dem någonting ärevördigt. De tillhöra en kulturgrad, som äfven en gång haft sitt berättigande. Dessa väggar ha ett historiskt intresse, och de höra så noga tillsammans med allt det öfriga, att ni ej kan röra dem utan att rubba det hela.

— Åh, min man skall bli förtjust i er, fröken Anna! Han är eljest ej mångordig, men när han kommer på det kapitlet blir han ordentligt vältalig. Rubba det hela måste vi likväl om vi vilja bo här. Jag har de charmantaste saker liggande. En madonna af Correggio t. ex., som skall vara en kopia, men jag skulle mycket misstaga mig, om den ej är original. Jag har en Rembrandt, jag har mitt eget porträtt af svensken Lehman. Allt det der måste jag låta stå i skräpkammaren.

— Hr Edeltorp hänger dock på väggen, och han tar sig bra ut.

— Du vet mycket väl, Linka, att han är dithängd för att skyla Goliath.