Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

144

Det var således kometåret, en dag i Mars månad. Det skulle bli en stor fest på gården. Hans excellens ståthållaren tillika med många högförnäma gäster skulle nemligen spisa middag derstädes. Hennes nåd, fru majorskan — den tiden gällde en fru majorska, med ett von före sitt namn, något helt annat än i våra dagar — hade från tidigt på morgonen med allt sitt tjenstefolk varit i rörelse för att anordna festen, det vill säga på ett sätt, som motsvarade husets renommé att kunna mottaga och herbergera sådana gäster. Men ingenting var henne till lags den dagen. Hon hade en enda dotter, som var ful och mycket dum, och man kan lätt förstå att detta var en källa till förargelse för den högfärdiga och fåfänga modren. Då det led mot middagen begaf denna sig in i dottrens rum för att bestämma huru hon skulle kläda sig, men förnämligast för att inskärpa hos henne några reglor för hennes uppförande. »Jag skulle önska att du hölle din mun, min dotter», sade hon, »och att du hellre är tyst än pratar dumheter.» Modren skyndade ut igen, utan att ana att fröken i detsamma förde banden upp till munnen och ej sedan mäktade taga den derifrån. Nedkommen i salen, der det stora festbordet, med blommor, silfver och annan ståt, var dukadt, skrek hon: »Bordet lutar ju! Ser han icke att bordet lutar!» Betjentens försäkran att han ej kunde se det hjelpte icke; bordet blef undersökt och frun kom till den öfvertygelsen att ett ben var kortare än de öfriga. Men alla försök att afhjelpa felet förde ej till det resultat hon önskade; bordet blef antingen för högt eller för lågt åt ena sidan. »Så må då bordet gå för fanders i våld», ropade hon häftigt, och knappt hade detta olyckliga utrop