Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

högtidlig, hon knep ihop munnen och satte smörslefven i en nästan hotande rörelse) att hans faderliga förbannelse skulle drabba henne i 7:de, 8:de, 9:de och 10:de led, om hon någonsin blef Tönders maka, och om hon understod sig att vidare se honom inför sina ögon. Gud tröste henne; det blef en gråt och ett elände som enhvar kan tänka sig; hr Nils måste begifva sig från gården, och fröken sörjde...»

»Så att hon fick tvinsot och dog,» inföll jag, litet stolt öfver att kunna hafva ett ord med i laget.

»Jaså! Nej men, det gjorde hon inte. Men när ni sjelf vet besked, så behöfver ni ju inte fråga mig,» utbröt hushållerskan, högeligen förnärmad öfver mitt okloka afbrott. Jag hade glömt att intet kunde sätta henne så i misshumör, som om man icke lät henne sjelf berätta sina historier till slut. Det var fåfängt att jag frågade huru det då gick. Blott då jag frågade hvad som sedan blef af Tönder, kunde hon icke afhålla sig att svara: »Ni, som vet så godt besked om frökens död, vet väl också, att Tönder uppe på Nordsäterskogen skjöt sig tvärtigenom hjertat; min mor såg honom då han fördes hem ... jag behöfver inte berätta det.»

Denna historia tillfredsställde mig blott till hälften. Ty utom älskarens antiromantiska namn Nils, var det ett stort afbräck i min förväntan, att historien var så kort och egde så litet handling. Klockarfrun förtäljde den med några tillägg som motsade hushållerskans berättelse; och tants ord, att ingen — icke engång hon — kände rätta sammanhanget, syntes alltmera bekräfta sig. Mitt intresse för saken svalnade derföre betydligt. En ny roman från tants bibliothek tog min uppmärksamhet i beslag, och snart var alltsammans glömdt. Jag