Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

150

vilja uppträda inkognito, det vill säga utan all yttre apparat.

— Ja, mina damer! tillade den unga flickan, i det hon reste sig med en hållning och en gest, som våra förnämsta skåltalare verkligen kunnat afundats henne; om jag skulle klaga öfver något, så vore det öfver naturens nyckfulla partiskhet, hvilken allena gaf åt karlarne den öfverlägsna förmågan att göra sig situationen till godo. Blott de förstå att behandla denna, de beherrska den demoniskt, liksom de indiska mahauts beherrska sina vilda djur blott med sitt kalla, lugna öga. Hör, det brusar från festsalen! Det klingar, det sjunger, det surrar som tusentals bin på en solvarm, ljusgrön majdag! Då och då svingar sig ett silverklart qvinnoskratt fram öfver svärmens surr, en dallrande lärkdrill... Ett skott af champagnekorkar ger signalen: plötslig stillhet, endast pulsarna klappa. En man reser sig, raskt och dock med värdighet; han lyfter sitt glas... hundra par ögon fästa sig i detsamma genomborrande på honom, lika många öron vänta begärligt på det första ljudet... En enda osäkerhet, en blinkning med ögat, en darrande hand, ett famlande ord, och han är förlorad! Nej, han darrar icke, han talar — klingklang! Han talar först långsamt, med stigande röst drager han oss sedan med sig upp till hänryckningens blinda höjd... klingklang... klingklang, talet kan ej sluta förrän jublet afbryter det. Han har segrat. Situationen, som stod färdig att tillintetgöra honom, ligger nu som en besegrad jaguar vid hans fötter. Åh, jag skulle nog kunna hålla ett riktigt blixtrande tal; icke sannt, Betty?