Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

152

— Men, Julinka! är du verkligen vid dina fem i afton? Du låter ingen annan få ordet, och vi ha dock äfven ett ord att säga. Fröken Anna har ej fått yttra någon önskan, och det skulle dock vara roligt att äfven få höra hennes. Nå, fröken Anna!

— Fröken Annas önskningar kunna vi naturligtvis ej gissa, sade Julinka, plötsligt allvarsam; jag vet blott att hon icke önskar den gåfvan att kunna hålla tal.

— Det skulle vara mycket intressant att höra fröken Julinkas skäl för detta påstående, sade Anna.

— Emedan ni ej behöfver önska hvad ni redan har.

— Åh, mycket förbunden. Och hvad skulle ni nu säga, om jag toge emot komplimangen? ... Hvad gåfvor jag har i denna väg, vet jag icke; de äro säkert mycket inskränkta, men jag tror dock icke att omständigheterna skulle utöfva någon synnerlig makt öfver dem, eller, som ni uttrycker er: situationen skulle ej beherrska mig och sluka mig som om den vore ett vilddjur. Så som jag förmår yttra mig om någonting i en hvardagskrets, så skulle jag ungefärligen tala derom vid ett högtidligare tillfälle. Kan det roa er, tror jag mig äfven kunna resa mig med glaset i hand, och ej tappa koncepterna för det. Men ni har likväl rätt: skulle jag ställa en begäran till en god fé, så skulle det säkert icke bli en bön om förmåga att hålla tal.

— Det skulle vara mycket intressant att få höra fröken Annas skäl derför.

— Oändligt gerna. Emedan jag aldrig skulle begagna denna förmåga. Emedan jag har motvilja för allt sådant uppträdande. En af de största njutningar jag känner är att höra en man hålla ett riktigt tal; jag menar då icke det slags tal, som vår Julinka varit