160
statens angelägenheter, utan att någon kristen själ bryr sig derom: vi äro oansvariga liksom konungarna.
Att ett välorganiseradt materielt tillstånd är en sak af högsta betydelse i ett lands utveckling, att det naturligtvis måste utgöra den grundval hvarpå allt andligt lif sedan skall byggas och trifvas, detta är något som vi alla veta och det behöfver icke upprepas. Detta tillstånd blir således blott medlet, icke sjelfva målet. Målet är icke de breda chausséerna, utan att ett upplyst och förädladt slägte må färdas på dem; icke de vackra, nya, beqväma husen, utan målet är att det skall bo bättre och lyckligare menniskor i dessa hus, att anden skall ha fulländat dem och hissat sin krans öfver dem. Hvar äro nu dessa fullkomliga medel, detta ordnade tillstånd? Hvar är den grundval som är så säkert lagd, att detta andens lif i hvarje riktning skulle med trygghet och trefnad kunna utveckla sig? I snart femtio år ha vi byggt på den, i lika lång tid har landet varit en skräpig byggnadsplats. Fru Edeltorp har sjelf valt vår stad till utgångspunkt och tillåtit oss att af tillståndet här sluta till hela landets, och dermed tycker jag landet kan vara tillfreds. Och då vill jag att vi skola ha mod att tillstå för oss sjelfva, att mycket af det hvaraf vi berömma oss är förfeladt, mycket af det närmaste försummadt, då det bortkastas summor på det aflägsna, oupphinneliga: att det hela ännu är hållningslöst och osäkert. Vårt privata och husligt-materiella lif hvilar på den råaste, otryggaste grundval. Om jag skulle tänka mig det norska nyciviliserade husliga tillståndet personifieradt, så vore det i skepnaden af en qvinna, som skrider fram öfver en myr, med en på hufvudet upptornad börda, med ängslan på pannan
