Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

164

vaka den korta natten och drömma den långa, ljusa dagen derefter. Hvart samqväm var en fest, der enhvar gaf det bästa, och dock skiljdes man rikare å ömse sidor. Då hade vi äfven baler, men dansen var hvad den skulle vara, ett medium, den spalier, hvaröfver tankarne och stämningarne spände sitt rikaste blomsternät. Hvem minnes ej lyceibalerna i den röda salen! Den första dansen! Vi dansade den såsom på en sky; hvar och en kände sig gripen af detta nya, mäktiga, så förunderligt rörliga lif. Undar nästa dans kunde vi redan se en skymt af golfvet; det var kanske icke alldeles rent, och väninnor! förfärens ej när jag säger att det kunde hända, att man gjorde den upptäckten, att dessa unga gudasöner icke alla hemtade näring för sin eld ur olympiska skålar, utan att den nektar de intogo understundom var af ganska vanligt jordiskt slag. Der var t. ex. de två vackra bröderna, som alltid började med en liten lätt florshufva; de voro balernas Castor och Pollus; de liknade hvarandra så att damerna ej kunde skilja dem åt. En dam hittade slutligen på ett kännetecken: Castor spottade rakt fram och Pollux på snedden. Men dessa förtoningar voro så sällsynta, de föllo blott som enstaka skuggor från den gamla jätteverlden in i det nya ljusets Valhalla, och voro just det som gaf lif och en underbar relief åt det hela. En sådan fest var dock en händelse, något som upplefvats, något som länge efteråt satte tankarne i rörelse. Dagens bästa, djupaste ämnen blefvo der diskuterade; men på denna tankens allvarliga grund skref Eros sina hemliga runor; månget hjertas freds- och krigsfrågor funno med detsamma sin lösning, frågor, som det flyktiga mötet vid promenaden dagen derpå beseglade med lika många