Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

180

dock hänföra dem till de minst farliga angreppen på nästans rykte. Ingen tror dem, men de upprepas dock af alla, och förfärande är i sanning det lättsinne hvarmed de upprepas och fortplantas. Man frestas att säga: det vore bättre om det vore sanning; värre, fegare än sjelfva förbrytelsen är lögnen. Den kan liknas vid ett mordattentat, och vi äro alla medvetande derom. Enhvar håller giftet i sin hand, leker dermed och skickar det till sin granne, torkar derpå omsorgsfullt sina händer och säger: Gud ske lof, jag har icke lagat till det, och jag vill icke vara den som ger honom in det. Nej, lyckligtvis behöfs det mod dertill, och det kommer nästan aldrig fram till sin man; man har den tillfredsställelsen att se denne sauf et sain vandra omkring i okunnighetens lyckligaste välbefinnande. Ett annat slags förtal är mycket allmännare och farligare, emedan det är finare och till utseendet oskyldigare. Det består i ett evigt häcklande. Här hos oss är man aldrig tillfreds med en individ sådan vår Herre har skapat honom, till och med om han gjort sitt bästa; man vill absolut ha det annorlunda. Man har ej det minsta begrepp om hvad en individualitet vill säga, hvilken måste arta sig så och så, och ej annorlunda; man vet ej, vill ej veta, att hvar menniska äfven är en sådan växt, en blomma, som måste utveckla sig på sitt sätt; en Guds gåta, blott löst af honom, som känner hvart blad, hvar ådra och äfven den dolda masken. Nej, man får ej ha något slags art: är man en lilja, så skall man äfven vara en persilja, och är man en persilja, så är det ett stort fel att man ej tillika har rosens egenskaper. Med ett ord, man är ej nöjd med de anlag, de företräden, som äro direkt betingade af hvarje naturs