Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

30

ännu haft styrka att nedskrifva dessa anordningar, som en ångerfull kristlig känsla syntes hafva ingifvit honom: Vi kunde ej tvifla; det var min fars egenhändiga namn och sigill. Men hos mig väcktes en förskräcklig misstanke om att ett bedrägeri här låg gömdt. Den der scenen emellan Helena och Konrad rann mig i sinnet. Det verkliga brefvet kunde hafva blifvit bortsnappadt och ett falskt understucket. Men vissheten fick jag först många år derefter, då du, lilla Johanna, fann min fars bref i spegeln der, som i flera år stått på Konrads rum; jag fick en sorglig visshet om, att vår rena familjesköld blifvit fläckad med ett brott, en nedrighet. Obegripligt är det ännu för mig, att Konrad, icke genast förstörde ett så farligt vittne som detta bref. Kanske var han obeslutsam och emellertid dolde han det här, der han ej gerna kunde frukta för en upptäckt. Men det straffande ödet begagnade sig deraf, ty genom ett sällsamt sammanträffande af omständigheter, som jag en gång skall berätta dig, blef Konrad sedan hindrad att utplåna spåret af sin gerning.

Men nu åter till min berättelse. Tänk dig vår glädje, tänk dig Mathildas stilla hänryckning! Hon gick såsom en förklarad ibland oss. Genast skrefs till Tönder. O, I ödets oböjliga makter, som höjen upp oss blott för att sedan kunna störta oss så mycket djupare ned. Svaret uteblef länge. Slutligen kom bref från presten i orten, som på ett temligen embetsmessigt språk anmälde att Tönder för en vecka sedan medelst ett vådaskott under en jagt slutat sitt lif. Jag vill icke tala om min mors sorg; för Mathildas skull måste vi vara starka. Vi vågade ej meddela henne den förskräckliga underrättelsen. Läkaren sade, att den kunde