Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39

blomsterrabatten med vallmo ringblommor och åbrodd, voro snart blott en smutsig hög af gräs. Min lilla bror kilade af det fortaste han kunde, slagen af räddsla. Jag stod qvar som jag varit fastnaglad vid marken och väntade bäfvande Saras återkomst. Redan på afstånd kunde hon öfverskåda ödeläggelsen; men hvad jag hade väntat, en gammal ursinnig qvinnas råa utbrott af klagan och vrede, uteblef alldeles. Lugn, nästan majestätisk skred hon fram på gångstigen, och för att göra min förödmjukelse fullkomlig, medförde hon, utom de förlorade sakerna, äfven en qvast friska svällande bär, som hon stillatigande räckte mig; derpå gick hon bort till staketet, betraktade skadan tyst ett ögonblick, och utbrast slutligen i bärarens ord i den arabiska sagan: »O ve! O ve! mina 200 guldstycken! Mina 200 guldstycken! o ve! o ve!» Den hjertgripande patos som låg i detta utbrott förstod jag icke riktigt, men hennes lugn gjorde det djupaste intryck på mig. Man tror kanske att Sara ej kände till arabiska sagor? Jo, hvad hon kände till, både denna och många andra dessutom, både norska, spanska och franska, men sjelf berättade hon dem blott sällan. Hon hade nedlagt hela sin rikedom i denna väg hos dottern, den omnämnda Lisbeth-Maria, och här upprepades samma psykologiska fenomen som visar sig i nästan alla stora mästares lif. Naturen förmår blott genom flera led preparera och frambringa det fulländade, geniet, men dermed har hon också uttömt sig; geniet producerar ej åter sin like. Lisbeth förhöll sig till Sara som Rafael Mengs till fadren, som Bertel Thorvaldsen till den gamle Gotschalk, träsnidaren. Med modrens märkvärdiga minne och rena, korrekta, jag kan nästan säga klassiska sätt att berätta, förenade hon en