Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

56

i hennes sätt ett uttrycka sig. Gif blott akt på huru fint hon modererar rösten, och dessa milda, ödmjuka ögon, som hon nästan ej vågar fästa på folk, hvilken liflighet få de icke! Ni skall märka en viss elegans i formen hos hennes sagor, och likväl äro de lika norska som era egna, Asbjörnsen, der den ursprungliga enkelheten är bibehållen jemte den vackraste konstmessighet. Jag ser Lisbeth otåligt rycka på ullstrumpan; det betyder att hon är färdig.


Historien om den öfvergifna prinsessan.

Det var en gång en kung som hade tre döttrar. En dag då han var på jagt kom han att förfölja en hjort så länge, att han alldeles tappade spåret af sina svenner, och hur mycket han än sökte efter någon väg eller gångstig, kom han allt djupare in i den, vilda skogen. Det blef allt mörkare och mörkare derinom, och hvarken hus eller skjul stod att upptäcka. Slutligen blef han mycket modfälld och satte sig trött och utmattad på en tufva samt beredde sig att dö. Då brakade det i buskarne och en stor, hvit björn kom springande rakt fram till honom. Den stackars kungen var så matt, att han ej orkade lägga an på björnen; han förblef derför sittande och väntade att han skulle döda honom. Men i stället satte björnen sig på bakbenen framför honom och sade. »Var ej rädd för mig, jag skall ej göra dig något ondt; jag vill tvärtom föra dig på rätt väg igen, om du lofvar att gifva mig den yngsta af dina tre döttrar.» Kungen undrade nog hvad en björn skulle göra med hans dotter, men han lofvade det likväl slutligen. Då sade björnen: »Sätt dig nu upp på min rygg och håll dig fast i min pels.»