bergland med de besynnerligaste, underbaraste former. Det såg ut som om en gång, medan det var flytande lava, en jättearm hade med en eldtång rakat ut det åt alla sidor, sedan låtit det stelna och slutligen huggit af det på kanterna, så att ingen främmande skulle kunna intränga dit och jättarne få ha det för sig. I början trodde jag att det var obebodt, men vid närmare skärskådande upptäckte jag att de ljusa strimmorna voro lika många dalsträckningar, hvari menniskor bodde; småningom varseblef jag äfven broar och städer, tillika med flera tecken till ett slags civilisation. Jag flög till den vackraste och betydligaste af dessa städer vid ändan af en lång fjord. För att vara riktigt säker på min sak, påtog jag den skepnad fader Alpino lånade mig, och hvilken jag begagnat vid alla tillfällen då jag måste personligen uppträda, och frågade en karl på gatan om det verkligen var Ultima Thule. Han betraktade mig förundrad och skakade tyst på hufvudet, hvilket åter bekräftade min misstanke att der ej finns något språk. Tiden tillät mig ej att ingå i någon undersökning härom; jag utvalde mig ett af de hus, hvilkas yttre tillät de fördelaktigaste slutsatser i afseende på innevånarne. Jag gled osynlig in i familjens hvardagsrum. Ny förvåning! Äfven här var spår af kultur, ja, till och med af en viss komfort: glasfönster, gardiner för fönsterna, eldtänger, blomkrukor, fogelburar och flera sådana lyxartiklar öfverraskade mig så mycket behagligare som jag ej väntat det. I midten af salen stod ett bord, omkring hvilket åtta damer sutto; de drucko kaffe och chocolad. Den ena af dessa damer reste sig under de öfrigas vänskapliga beklaganden, tog afsked och gick. Nu följde en
